Möt Johan, spelfri spelberoende

Idag träffar vi Johan, en byggnadsledare från en medelstor stad någonstans i Sverige. På ytan finns det inget i Johans bakgrund som tydde på att han skulle utveckla ett spelberoende. Uppväxten präglades av trygghet, stabil familj och ett ordnat hem. Samtidigt berättar Johan att det fanns saker som påverkade honom mer än vad omgivningen såg. Pappan levde ett stressigt liv och använde ofta alkohol på kvällarna för att varva ner. Johan minns hur han som barn låg vaken och hörde föräldrarnas gräl när de trodde att han sov. Det var inget som talades om, men känslan av obehag och oro fanns där.

I skolan var Johan varken bäst eller sämst. Han beskriver sig själv som ”medel i allt”. Det fanns dock ett undantag – fotbollen. Som målvakt var han mycket lovande och fick ofta beröm. När kraven ökade i tonåren valde han att sluta. Pressen tog bort glädjen. Det var i samband med detta, vid 17 års ålder, som spelandet kom in i hans liv. Kickarna från spelandet ersatte adrenalinet från idrotten. Det blev snabbt ett sätt att känna intensitet, kontroll och flykt på samma gång.

Har du någonsin försummat jobbet eller skolan på grund av spel?
Ja, verkligen. Och det många gånger. Det började sista året på gymnasiet när mitt spelande började bli problematiskt. Jag kände att jag behövde spela mer än andra för att få samma kick. Jag spelade gränslöst, ofta om pengar med vänner, och drog på mig skulder jag inte kunde betala. När verkligheten kom ikapp drog jag mig undan. Jag sjukskrev mig, stannade hemma och försökte spela tillbaka pengarna. Till slut blev det ohållbart. Mina betyg rasade och jag fick knappt godkänt. Senare upprepades samma mönster på arbeten. Jag stal pengar från kaffekassan, använde företagets betalkort utan lov och tappade till slut jobbet. Jag stod där utan referenser och med en växande skam.

Har spelandet någonsin gjort ditt familjeliv olyckligt?
Flera relationer har tagit slut enbart på grund av mitt spelande. Jag har ljugit, tagit pengar och varit mentalt frånvarande. Spelandet tog all min uppmärksamhet. Jag minns särskilt en semester jag skulle åka på med en person jag älskade. Dagen innan hade jag spelat bort hela semesterkassan. Under resan handlade allt om att ljuga, hitta pengar och försöka spela ikapp. Jag var där fysiskt, men inte mentalt. Jag behandlade henne respektlöst och förstörde något som egentligen var viktigt för mig.

Har spelandet påverkat ditt rykte eller anseende?
Ja, många gånger. Jag lånade pengar av vänner och bekanta utan att kunna betala tillbaka. Mitt rykte blev dåligt. Varje gång jag började på ett nytt jobb levde jag med en ständig rädsla att min historia skulle komma fram. Jag kände mig jagad av mitt eget förflutna.

Har du någonsin känt samvetskval efter att du spelat?
Hela tiden. Inombords visste jag vad som var rätt och fel. Jag visste att jag inte kunde kontrollera mitt spelande. Ändå spelade jag varje gång lönen kom. Efteråt kom skammen och ångesten. Den var nästan okontrollerbar. Jag lovade mig själv att sluta, men bröt det löftet gång på gång.

Spelade du någonsin för att skaffa pengar till skulder eller för att på annat sätt lösa ekonomiska svårigheter?
Ja, det var nästan alltid så. Jag satte först en mindre summa och tänkte att resten skulle gå till räkningar och mat. Någon timme senare var allt borta. Då började jag låna pengar för att spela tillbaka. Jag jagade en lösning som aldrig kom.

Påverkades din effektivitet eller dina ambitioner negativt av spelandet?
Allt slogs ut när jag spelade. Jag kunde inte fokusera på något annat. Utåt såg det kanske normalt ut, men inuti var allt kaos. Jag fick jobba ikapp i ren ångest efter förluster. Jag arbetade besatt för att inte bli påkommen.

Efter en förlust, kände du att du så fort som möjligt måste återvända för att vinna tillbaka dina förluster?
Ja. Direkt efter en lång speldag kunde det kännas som en lättnad att det var över. Men snart kom ångesten och behovet att vinna tillbaka. Jag var beredd att göra nästan vad som helst för att få pengar till spel.

Hade du efter att du vunnit en längtan att återvända och vinna mer?
Ja, och det var nästan värre. När jag vann ville jag göra vinsten större. Det var där kontrollen försvann helt. Jag kunde inte sluta.

Spelade du ofta till sista kronan?
Ja. Jag minns en dag när jag hade 50 kronor kvar. Istället för att köpa mat satte jag in dem på spelkontot. Jag spelade alltid till sista kronan.

Lånade du någonsin för att finansiera ditt spelande?
Jag lånade överallt där det gick. Det började med vänner och familj, men när de började säga nej vände jag mig till banker och snabblån. Till slut spelade det ingen roll vilka villkor som gällde. Räntor, avgifter och konsekvenser var sekundära. Det enda som betydde något var att få fram pengar snabbt. Jag rationaliserade det genom att tänka att jag ändå skulle vinna tillbaka allt. I efterhand inser jag att jag samtidigt grävde ett hål som blev djupare och djupare för varje lån.

Har du känt motvilja att använda ”spelpengar” till normala utgifter?
Ja, väldigt starkt. Hade jag bestämt att en summa skulle gå till spel så var den mentalt redan placerad där. Det kunde vara pengar som egentligen skulle gå till hyra, mat eller räkningar, men i mitt huvud var de redan ”låsta”. Jag kunde känna ett starkt motstånd mot att använda dem till något vettigt. Det var nästan som att jag blev frustrerad om pengarna gick till något annat, trots att jag visste att det var det rätta. Den inre konflikten var konstant.

Har du någonsin sålt någonting för att finansiera spelandet?
Ja, många gånger. Jag sålde saker jag ägde, men också sådant som egentligen betydde något för mig. Teknik, möbler, sportutrustning – allt som snabbt kunde bli pengar. Jag pantsatte även saker och lovade mig själv att jag skulle lösa ut dem när jag vunnit. I vissa fall lånade jag saker av andra och sålde dem. Det är något jag skäms djupt över idag. I stunden kändes det som den enda lösningen.

Gjorde spelandet dig obekymrad om din och din familjs välmående?
När jag spelade försvann allt annat. Problem, oro och ansvar dämpades. Det gav en tillfällig lättnad som jag började jaga. Samtidigt blev konsekvenserna större. Jag tänkte mindre på framtiden, mindre på relationer och mindre på ekonomin. Jag blev mer egoistisk och mer avskärmad. För att få samma effekt behövde jag dessutom spela för större summor, vilket gjorde att riskerna ökade.

Spelade du någonsin längre än planerat?
Ja, nästan varje gång. Jag satte ofta gränser innan jag började, men när spelet väl var igång försvann de. Så länge det fanns pengar kvar gick det inte att sluta. Jag kunde sitta uppe hela nätter och ändå gå till jobbet dagen efter. Jag kunde ha spel igång samtidigt som jag var med familjen eller skulle göra något viktigt. Jag minns särskilt hur stressande det var att ha spel igång samtidigt som jag skulle hämta på dagis. Jag visste att det var fel, men kunde inte stänga ner.

Har du någonsin spelat för att fly från oro eller problem?
Ja, det blev nästan huvudorsaken till slut. När livet kändes tungt spelade jag för att fly. Men det värsta var att jag också spelade för att fly konsekvenserna av mitt eget spelande. Jag spelade för att slippa tänka på skulder, lögner och konflikter. Det blev en ond cirkel där spelet både var problemet och det jag försökte använda som lösning.

Har du någonsin begått eller funderat på att begå brott för att finansiera spelandet?
Ja. Jag har gjort saker som jag idag ser som tydliga gränsöverträdelser. Jag tog pengar från arbetsplatsen, lånade under falska förevändningar och skrev på lån jag egentligen inte hade rätt till. I stunden rationaliserade jag det och tänkte att jag skulle rätta till allt när jag vunnit. Men innerst inne visste jag att det var fel. Det skapade en konstant oro att bli påkommen.

Har spelandet orsakat sömnproblem?
Ja. När jag hade spel igång gick det inte att sova. Jag låg vaken och följde resultaten, eller så vaknade jag med stark ångest när jag förlorat. Många morgnar var det svårt att ens ta sig upp. Kroppen var utmattad och huvudet fullt av oro. Sömnbristen gjorde också att jag mådde ännu sämre psykiskt.

Fick gräl, besvikelser eller frustration dig att vilja spela?
Ja, alla de känslorna var starka triggers. När jag kände mig misslyckad eller frustrerad ville jag fly in i spelet. Men även positiva känslor kunde trigga. Om något gått bra ville jag fira genom att spela. Det gjorde att spelandet kopplades till nästan alla känslotillstånd. Det blev mitt sätt att hantera både upp- och nedgångar.

Hade du någonsin en önskan att fira framgång med några timmars spel?
Ja. Jag minns särskilt när jag haft en bra period på jobbet och blev firad. Jag hade varit spelfri ett tag och mådde bra. Efter en kväll med alkohol satt jag plötsligt i taxin på väg hem och började spela. Det kom nästan automatiskt. Det visade hur djupt beteendet satt.

Har spelandet någonsin fått dig att överväga självmord?
Ja. Efter att sista kronan var borta och jag visste att pengarna kom från min sambos konto. Den känslan var outhärdlig. Skammen, rädslan och paniken blev överväldigande. Jag har vid flera tillfällen tänkt att det kanske vore enklare att bara försvinna. Jag minns särskilt hur jag satt i bilen och kände impulsen att köra av vägen. Det skrämmer mig idag att jag var så nära.

Tack Johan, vad starkt av dig att vara öppen. Vad kan du ge för råd till den som befinner sig där du var?

Gå på ett självhjälpsmöte. Det var min livlina. Att träffa likasinnade och inte känna sig dömd gjorde allt. När man börjar bli ärlig mot sig själv och andra händer något. Hur mörkt det än är så börjar det lösa sig.

Idag lever Johan ett spelfritt liv. Han arbetar som arbetsledare på en byggarbetsplats och uppfattas som ärlig, rak och respektfull. Kollegor vänder sig till honom när de har problem i livet. Hans egna erfarenheter av psykisk ohälsa och spelberoende gör det lätt att prata med honom. Något han själv aldrig trodde skulle vara möjligt några år tidigare.