Intervju med Anna, anhörig

Intervju med Anna, 27 – medberoende till spelberoende partner

Att leva nära någon med spelberoende innebär ofta att själv dras in i ett mönster av ansvar, oro och försök att kontrollera det som egentligen inte går att kontrollera. Anna, 27 år, beskriver sig själv som en hjälpsam och empatisk person som alltid haft ett starkt behov av att stötta andra. Under flera år levde hon i en relation med en partner som utvecklade spelberoende. Det som började som ett kärleksfullt förhållande förändrades gradvis, och utan att hon märkte det hamnade hon i ett medberoende där hon försökte rädda situationen – samtidigt som hon själv mådde allt sämre.

I dag delar Anna med sig av sin berättelse för att ge perspektiv och stöd till andra anhöriga som befinner sig i liknande situationer.

NoGame: Tack, Anna, för att du delar din berättelse med oss. Först och främst, kan du berätta hur du först märkte tecknen på din närståendes spelberoende?

Anna: Absolut. Jag minns att det började som små förändringar i hans beteende och vanor. Till en början var det inget som slog mig som särskilt oroväckande, men med tiden blev det tydligt att hans spelande hade börjat ta över hans liv. Jag såg att han tillbringade alltmer tid framför skärmen, och hans intresse för andra aktiviteter minskade markant. Samtidigt började vi uppleva ekonomiska svårigheter som jag inte kunde förklara. Det var först när jag började koppla samman alla dessa små tecken som jag insåg att det fanns ett djupare problem.

NoGame: Hur har du hanterat dessa tidiga tecken på medberoende?

Anna: Det var en utmaning, det kan jag säga. Till en början försökte jag att vara stödjande och uppmuntrande, trots att jag innerst inne kände mig frustrerad och orolig. Jag försökte kompensera för de ekonomiska förlusterna och göra allt för att hålla upp fasaden av normalitet. Jag betalade räkningar, tog större ansvar hemma och försökte lugna situationen. Men ju mer jag försökte “fixa” allt, desto mer insåg jag att jag bara gömde problemet under mattan. Det blev tydligt att mina försök att hjälpa snarare gjorde att spelandet kunde fortsätta utan konsekvenser. Det var då jag började förstå att jag själv behövde hjälp, både för min egen skull och för hans.

NoGame: Vilka var de mest utmanande aspekterna av medberoendet för dig?

Anna: Det svåraste var nog känslan av maktlöshet. Jag kände ett starkt ansvar att lösa situationen, samtidigt som jag innerst inne förstod att jag inte kunde. Jag bar också på mycket skuld. Jag funderade på om jag hade missat signaler, om jag borde ha agerat tidigare eller om jag gjorde något fel. Samtidigt var det oerhört tungt att se honom må dåligt och kämpa, och känna att jag inte kunde rädda honom. Att acceptera att jag inte hade kontroll över hans beteende var en lång och smärtsam process.

NoGame: Vilka faser har du upplevt i ditt medberoende?

Anna: Först var det mycket förnekelse. Jag försökte övertyga mig själv om att det inte var så allvarligt. Sedan gick jag in i en fas där jag försökte kontrollera allt. Jag tog över ekonomin, försökte hålla koll på hans beteende och lösa problemen innan de växte. Det ledde till att jag blev helt utmattad. När jag insåg att mina ansträngningar inte fungerade kom en känsla av uppgivenhet. Jag kände mig dränerad och fast. Först när jag accepterade att jag inte kunde styra situationen började jag fokusera på min egen återhämtning.

NoGame: Hur har professionell hjälp påverkat din egen resa?

Anna: Att börja prata med en terapeut blev en vändpunkt. Det var första gången jag verkligen fick sätta ord på min egen situation. Jag fick hjälp att förstå vad medberoende innebär och hur jag själv hade hamnat där. Terapeuten hjälpte mig att identifiera mina behov och att sätta gränser. Det var svårt i början, men det gav mig verktyg att skydda mig själv och släppa ansvaret för hans spelande. Det var en lång process, men den hjälpte mig att hitta tillbaka till mig själv.

NoGame: Har du funnit stöd i anhöriggrupper?

Anna: Ja, och det har varit otroligt viktigt. Att träffa andra som gått igenom liknande saker gjorde att jag inte längre kände mig ensam. Jag kunde dela mina tankar utan att känna skam. Vi stöttade varandra och pratade om gränser, ansvar och hur man kan ta hand om sig själv. Det gav mig både hopp och styrka när allt kändes tungt.

NoGame: Hur har din syn på din närståendes spelberoende förändrats över tiden?

Anna: I början såg jag det som något jag kunde påverka genom att stötta och kontrollera. Jag trodde att om jag bara gjorde rätt saker så skulle han sluta. Med tiden förstod jag att förändringen måste komma från honom själv. Jag kan finnas där och visa stöd, men jag kan inte ta ansvar för hans beslut. Den insikten var svår men också väldigt befriande.

NoGame: Vad skulle du råda andra som befinner sig i en liknande situation?

Anna: Mitt viktigaste råd är att söka hjälp tidigt. Det är lätt att försöka hantera allt själv, men det leder ofta till att man själv mår sämre. Att prata med en terapeut eller gå i anhöriggrupp kan göra stor skillnad. Kom också ihåg att du inte kan kontrollera någon annans spelande. Det du kan göra är att ta hand om dig själv, sätta gränser och söka stöd. Du är inte ensam, även om det kan kännas så.

Anna’s berättelse visar hur medberoende ofta utvecklas gradvis och hur svårt det kan vara att se sin egen roll i situationen. Genom att söka hjälp, sätta gränser och fokusera på sitt eget välmående har hon hittat en väg framåt – och hoppas nu kunna ge stöd till andra som lever nära någon med spelberoende.