Föreställ dig att du kör en buss. Du är van vid att köra. Du är van vid trafik, ljud, förseningar och människor som tycker olika. Störningar uppstår ibland, och det är en del av uppgiften. Det betyder inte att något är fel. Ditt fokus ligger på vägen framför dig, händerna på ratten och blicken framåt.

I bussen sitter passagerare som betyder mycket för dig. Det är människor du bryr dig om, människor som litar på dig och som valt att sätta sig just här. De vill framåt. De sitter ner, pratar lågmält och överlåter körningen åt dig. Du känner ansvar för dem, inte som en börda, utan som något självklart.

Ibland är det lugnt i bussen, ibland mer rörigt. Det påverkar inte hur du kör. Du fortsätter ändå.

Efter en stund reser sig en passagerare. Han är högljudd, pratig och tydligt berusad. Han kommenterar körningen, pekar ut genom rutan och har starka åsikter om varje sväng. Han vill stanna nu, svänga här, ta en annan väg – bara lite. Han pratar hela tiden, upprepar sig, argumenterar och ger sig inte.

Du noterar honom. Du accepterar att han är där. Störiga situationer händer ibland när man kör buss. Det är inget du behöver bli upprörd över och inget som måste lösas genom att du anpassar körningen efter honom. Ditt fokus är fortfarande på vägen och på de människor som sitter ner bakom dig.

När han blir mer påträngande gör du det som är självklart för dig som chaufför. Utan ilska och utan dramatik stannar du bussen. Du vänder dig om och säger lugnt att han antingen får sätta sig ner och låta resan fortsätta, eller kliva av. Det finns inga fler alternativ. Ingen rimlig chaufför låter en berusad och högljudd passagerare ta över ratten – särskilt inte när andra som betyder mycket sitter med i bussen.

Och då blir det tydligt.

Den där pratiga, påträngande passageraren hade ett namn. Hans namn var suget. Och på samma sätt som det vore orimligt att låta honom styra bussen, har det ändå ofta varit så i ditt liv (skriver till dig som är en beroende). När suget har höjt rösten har du svängt, trots att du visste vilka som satt med dig och vad de betydde. Inte för att du ville göra någon besviken, utan för att suget var intensivt, ihärdigt och aldrig gav sig.

Den här berättelsen handlar inte om att få bort suget. Den handlar om att acceptera att det ibland finns där, samtidigt som du tar ansvar för riktningen. Suget kan prata, störa och kräva uppmärksamhet. Och du fortsätter köra, med händerna på ratten och med omtanke om dem som sitter med.

Att möta suget med acceptans

Att möta suget med acceptans innebär att acceptera det du inte kan förhindra – att spelsug ibland uppstår, vare sig du vill eller inte. I stället för att kämpa mot det eller försöka få bort det, fattar du ett aktivt beslut att låta suget bara vara inom dig.

Du betraktar det som händer och sätter ord på det du känner. Genom att göra det skapas ofta lite mer utrymme och distans till suget, vilket gör det möjligt att agera annorlunda.

Acceptans handlar inte om att ge efter. Det handlar om att fortsätta göra det du vill och värderar som viktigast för dig, även när suget fortfarande är närvarande.

Vi på Team NoGame återkommer ofta till den här metaforen. Den sätter fingret på något väldigt enkelt, men samtidigt svårt att se när man är mitt i det. Hur självklart det egentligen är att inte låta en högljudd och påträngande röst ta över – och hur orimligt det blir när spelsuget ändå får styra över sådant som betyder mest.

Samtidigt finns det något lugnt i det här perspektivet. När du slutar kämpa mot suget och i stället låter det vara där utan att ge det utrymme, blir det ofta tystare med tiden. Inte för att suget försvinner direkt, utan för att det inte längre får samma plats.

Och det är där skillnaden börjar märkas. Du kör vidare.

Stay Safe!

Team NoGame