En ny forskningsöversikt av Xiao, Demetrovics, Deery och kollegor går igenom internationella studier om reglering av onlinegambling. Studien tittar bland annat på förbud, legalisering, reklamrestriktioner och så kallade ansvarsfullt spelande-verktyg. Resultatet är inte helt enkelt. Forskarna hittar ingen modell som tydligt fungerar bäst i alla länder.

Det är kanske en av de viktigaste slutsatserna. Spelreglering är inte bara en fråga om att förbjuda eller tillåta. Det handlar också om tillgång, tillsyn, reklam, teknik, kultur och hur människor faktiskt beter sig i verkligheten.

Förbud är svåra att upprätthålla

Ett tydligt resultat i översikten är att förbud mot onlinegambling ofta är svåra att genomföra i praktiken. Även när ett land förbjuder onlinegambling kan människor hitta vägar runt reglerna. De kan använda utländska spelsidor, olicensierade aktörer eller tekniska lösningar som gör kontrollen svår.

Det betyder inte att regler är meningslösa. Men det visar att ett förbud på papper inte automatiskt innebär att människor slutar spela. I vissa fall kan spelandet i stället flytta till mer okontrollerade miljöer, där konsumentskyddet är svagare och där det är svårare att fånga upp personer med problem.

För unga blir detta extra riskfyllt. Om ålderskontrollerna inte fungerar tillräckligt bra, eller om spelmiljön ligger utanför landets tillsyn, blir skyddet svagare.

Legalisering kan öka både spelande och skador

Samtidigt visar översikten att legalisering inte heller är en enkel lösning. När onlinegambling tillåts och regleras kan fler börja spela. Marknaden blir mer synlig, mer tillgänglig och ofta mer normaliserad.

Ett vanligt argument för legalisering är att människor då styrs från olicensierade och osäkra aktörer till licensierade bolag. Det kan stämma i vissa delar, men forskningen visar att effekten ofta är begränsad. Många som redan spelar hos olicensierade aktörer verkar inte automatiskt byta till lagliga alternativ.

Det innebär att legalisering både kan skapa bättre kontroll över en del av marknaden och samtidigt bidra till att fler exponeras för spel. Därför räcker det inte att säga att en licensmarknad i sig skyddar konsumenten. Frågan är hur marknaden utformas, hur tillsynen fungerar och hur mycket ansvar som faktiskt läggs på spelbolagen.

Ansvarsfullt spelande låter bra, men fungerar ofta svagt

Många länder kräver att spelbolag erbjuder verktyg för ansvarsfullt spelande. Det kan handla om insättningsgränser, självavstängning, information om risker eller länkar till stöd.

Problemet är att dessa verktyg ofta bygger på att spelaren själv ska använda dem. En person som redan är inne i ett problematiskt spelmönster kanske inte vill, orkar eller förmår sätta gränser i rätt tid. Många ser dessutom verktygen som något som är till för “andra”, inte för dem själva.

Forskningen visar också att verktygen ibland finns på sidorna, men är svåra att hitta, svagt presenterade eller inte tillräckligt tydliga. Då uppfyller spelbolaget kanske lagens krav på ytan, men skyddet blir ändå svagt i praktiken.

Det här är en viktig poäng. Att ett spelbolag har en knapp för självavstängning betyder inte automatiskt att spelaren skyddas. Verktyget måste vara synligt, begripligt, lätt att använda och utformat för att faktiskt påverka beteendet.

Unga tar sig runt åldersgränser

En central del av regleringen handlar om att hindra minderåriga från att spela. Men forskningsöversikten visar att unga ändå kan komma åt gambling, särskilt online.

Det kan ske genom bristande ålderskontroller, delade konton, sociala medier, länkar eller olicensierade sidor. I vissa studier ser man att unga spelar trots att de egentligen inte ska ha tillgång till spel.

Detta visar att åldersgränser behövs, men att de inte räcker. Skyddet måste också handla om tillgänglighet, reklam, tekniska barriärer och tidig kunskap om risker.

Reklamen når barn och unga

En annan viktig del handlar om spelreklam. Forskningen visar att barn och unga ofta exponeras för spelreklam, inte minst genom sport. Sponsring, oddsreklam och spelbudskap kan göra gambling till en naturlig del av idrottsupplevelsen.

Detta är särskilt problematiskt eftersom unga kan börja koppla sport, spänning och gemenskap till spel. När spelreklam finns överallt blir spel inte något avvikande, utan något som framstår som normalt.

Flera länder har försökt begränsa reklam, men reglerna har ofta varit svåra att utforma och följa upp. Om reklamen bara begränsas vissa tider kan unga ändå se den under matcher som pågår senare. Om reglerna är otydliga kan branschen hitta sätt att anpassa sin marknadsföring utan att exponeringen egentligen minskar tillräckligt.

Sverige nämns som ett viktigt exempel

I forskningsöversikten lyfts Sverige fram i flera delar. Sverige har gått från ett mer statligt kontrollerat system till en licensmarknad. Samtidigt har Sverige infört verktyg som självavstängning via Spelpaus och tillfälliga insättningsgränser under pandemin.

Men även här visar forskningen att skyddssystem kan kringgås. Personer som är avstängda från licensierade aktörer kan ändå söka sig till olicensierade sidor. Insättningsgränser hos en aktör kan bli mindre effektiva om spelaren bara byter till en annan.

Det betyder inte att Spelpaus eller gränser är dåliga verktyg. Tvärtom kan de vara viktiga. Men de behöver förstås som delar av ett större skyddssystem, inte som lösningar som ensamma stoppar spelproblem.

Det stora problemet: ansvaret hamnar ofta på individen

En röd tråd i forskningsöversikten är att många skyddsåtgärder bygger på individens eget ansvar. Spelaren ska själv läsa information, själv sätta gränser, själv stänga av sig och själv söka hjälp.

Men vid spelproblem är just kontrollen ofta försvagad. Personen kan veta vad som är klokt och ändå fortsätta spela. Det är en central del av beroendeproblematiken.

Därför blir det problematiskt när systemet säger: “Skyddet finns där, men du måste själv använda det.” För många kommer det för sent. Verktygen behöver vara mer aktiva, mer styrande och mindre beroende av att spelaren själv fattar rationella beslut i en situation där impulser, stress, skam och förlustjakt kan vara starka.

Vad betyder detta för behandling och prevention?

För behandling är detta viktig kunskap. Spelproblem uppstår inte bara inne i individen. De formas också av miljön runt omkring: tillgång, reklam, mobiltelefoner, betalningslösningar, bonusar, snabba spel och möjligheten att spela när som helst.

Det betyder att behandling inte bara kan handla om motivation och viljestyrka. Den behöver också handla om konkret tillgångskontroll, ekonomiska spärrar, självavstängning, stöd från närstående, minskad exponering och strategier för att hantera sug och risksituationer.

För unga behöver prevention också vara mer än information. Det räcker inte att säga att spel kan vara farligt. Unga behöver förstå hur spelmarknaden fungerar, varför reklam påverkar, hur snabba belöningar kan driva beteende och varför vissa typer av spel är särskilt riskfyllda.

Slutsats

Den här forskningsöversikten visar att onlinegambling är svårt att reglera. Förbud är ofta svåra att upprätthålla. Legalisering kan öka tillgången och därmed också skadorna. Ansvarsfullt spelande-verktyg finns ofta, men påverkar inte alltid beteendet tillräckligt. Åldersgränser kan kringgås. Reklam når fortfarande unga.

Det viktigaste är kanske att vi behöver sluta tänka att en enskild åtgärd löser problemet. Spelproblem påverkas av flera nivåer samtidigt: individen, tekniken, marknaden, reklamen, lagstiftningen och tillgången.

Om samhället vill skydda unga och andra sårbara grupper behöver regleringen vara mer än symbolisk. Den måste följas upp, utvärderas och justeras när den inte fungerar. Och framför allt behöver ansvaret flyttas från att nästan bara ligga på spelaren till att också ligga på systemet som gör spelandet så lättillgängligt.

Stay Safe!

Team NoGame

Källa

Artikeln bygger på forskningsöversikten:
Xiao, L.Y., Demetrovics, Z., Deery, C. med flera. Global Review of Assessments of Online Gambling Policies Affecting Youths: Bans, Legalisation, Advertising Restrictions, and ‘Responsible Gambling’. Current Addiction Reports, 2026.