Finland står inför en historisk förändring av sin spelmarknad. Det statliga monopolet ska ersättas av ett licenssystem för stora delar av onlinespelandet, ungefär på samma sätt som Sverige gjorde 2019.

För den som följer utvecklingen kring spelproblem och spelpolitik är en ny vetenskaplig artikel om den finska reformen särskilt intressant. Artikeln granskar reformen ur ett kritiskt perspektiv och lyfter flera frågor som även Sverige brottas med.

Den kanske viktigaste frågan är denna: går det verkligen att kombinera ökad konkurrens på spelmarknaden med ambitionen att minska spelrelaterade skador?

Bakom många moderna licenssystem finns tanken om kanalisering. Tanken är att spelare ska lämna olicensierade aktörer och istället spela hos licensierade bolag där det finns konsumentskydd, spelansvar och tillsyn. Men artikeln pekar på att det fortfarande finns begränsad forskning som visar att hög kanalisering automatiskt leder till färre spelskador.

Tvärtom finns det en risk att ökad konkurrens leder till mer marknadsföring, större tillgänglighet och därmed också mer spelande.

Det är en diskussion som känns välbekant i Sverige.

Inför omregleringen av den svenska spelmarknaden 2019 ökade spelreklamen kraftigt. Mellan 2016 och 2018 nästan fördubblades investeringarna i spelreklam och uppgick till över sju miljarder kronor per år. Efter införandet av licenssystemet minskade reklamkostnaderna något, men exponeringen för spelreklam är fortfarande omfattande och har i stor utsträckning flyttat över till digitala kanaler, affiliatenätverk och sociala medier.

Samtidigt har de uppskattade samhällskostnaderna för spelproblem ökat kraftigt. Tidigare svenska beräkningar uppskattade kostnaderna till omkring fem miljarder kronor per år. Nyare beräkningar från Folkhälsomyndigheten och Institutet för hälso och sjukvårdsekonomi uppskattar att spelproblem kostade det svenska samhället cirka 11,5 miljarder kronor under 2021.

Det betyder inte nödvändigtvis att spelskadorna har fördubblats sedan licenssystemet infördes. En viktig förklaring är att forskarna idag räknar in betydligt fler konsekvenser än tidigare, exempelvis psykisk ohälsa, produktionsbortfall, skuldsättning och påverkan på anhöriga. Men utvecklingen visar samtidigt att spelproblem fortsatt innebär mycket stora kostnader för samhället trots omregleringen.

Bakom miljardbeloppen finns dessutom sådant som är svårt att mäta i pengar. Relationer som går sönder. Barn som påverkas. Psykisk ohälsa, självmordstankar och ekonomisk utsatthet.

Den finska artikeln lyfter också en annan mycket viktig aspekt, nämligen EU-rätten.

EU-domstolen har i flera avgöranden slagit fast att medlemsländer har rätt att begränsa spelmarknaden för att skydda folkhälsan och minska spelrelaterade skador. Men det finns ett viktigt villkor. Staten måste agera konsekvent.

Ett land kan inte samtidigt hävda att restriktioner behövs för att skydda befolkningen och samtidigt uppmuntra till ökat spelande för att maximera skatteintäkter eller statliga inkomster. Reklam och marknadsföring måste därför vara återhållsam och stå i proportion till folkhälsomålet.

Det här är en princip som sannolikt kommer att bli allt viktigare framöver, både i Finland och Sverige.

Hur mycket spelreklam är förenligt med folkhälsomål? Hur hög tillgänglighet kan accepteras innan skyddsperspektivet försvagas? Och hur ska samhället väga ekonomiska intressen mot de mänskliga kostnaderna av spelproblem?

Den finska artikeln ger inga enkla svar. Däremot belyser den flera mycket viktiga argument inför framtiden. Oavsett om man arbetar med behandling, prevention, forskning eller spelpolitik är detta frågor som kommer att fortsätta prägla debatten under många år framöver.

Stay Safe!

Team NoGame