En akademisk genomgång av Kayla Tretter vid University of North Dakota sätter fingret på något som många som lever med spelberoende redan vet – men som alldeles för sällan tas på fullt allvar i behandling. Det handlar inte bara om beteendet i sig, utan om skammen som växer runt det.

Genomgången bygger på tidigare forskning och kliniska studier och visar hur behandlingar som Motivational Interviewing och Kognitiv beteendeterapi kan vara effektiva, särskilt i kombination. Men det mest intressanta är inte metoderna i sig, utan vad som händer runt omkring dem. För även när människor får rätt verktyg, rätt stöd och faktiskt börjar förändras, finns det ofta något kvar som bromsar processen.

Skam.

Inte som ett tillägg, utan som en kärnkomponent i hela problematiken.

Det här är något som många med egen erfarenhet av spelberoende känner igen direkt. Det handlar inte bara om att ha gjort misstag eller känna ånger över pengar som förlorats. Det handlar om en djupare känsla av att vara fel som person. Att inte duga. Att vara någon som förstör, sviker och tappar kontrollen. Och den känslan är svår att prata om, ännu svårare att visa.

I genomgången lyfts just stigma och självstigma som en avgörande faktor till varför många inte söker hjälp, hoppar av behandling eller faller tillbaka efter en period av förbättring. När bilden av “spelaren” i samhället fortfarande präglas av ord som oansvarig, svag eller desperat, blir det nästan logiskt att försöka bära allt själv. Att erkänna problemet riskerar att bekräfta den bilden.

Samtidigt sker detta i en miljö där spel är normaliserat. Reklam, sociala sammanhang och vardagliga samtal signalerar att det är underhållning, något ofarligt. Det skapar en krock. På utsidan – något lättsamt. På insidan – något som håller på att ta över. Och mitt i den klyftan växer skammen ytterligare.

Här finns också en viktig nyans som ofta missas i behandling. Skam och skuld är inte samma sak, men blandas ofta ihop. Skuld handlar om handlingar – något man gjort. Skam handlar om identitet – vem man upplever att man är. Många behandlingsinsatser stannar vid att adressera skuld, att hjälpa individen förstå konsekvenser och ta ansvar. Men om skammen ligger kvar orörd, riskerar den att fortsätta driva beteendet i det tysta.

Det här är också något som många socialarbetare och behandlare utan egen eller djupare erfarenhet av spelberoende ibland underskattar. Inte av ovilja, utan av brist på insyn i hur starkt skammen faktiskt påverkar. För den som inte själv känt den kan den framstå som en känsla bland andra. För den som lever i den är den ofta helt styrande.

Den akademiska genomgången pekar i samma riktning. Det räcker inte att bara jobba med motivation eller beteendeförändring. Om inte stigma och självbild adresseras parallellt, blir resultaten svåra att hålla över tid. Det förklarar också varför många gör framsteg under behandlingens första månader, för att sedan tappa fotfästet. Verktygen finns där, men bilden av sig själv har inte förändrats i grunden.

Det som växer fram är en mer komplex men också mer sann bild av spelberoende. Det är inte bara ett beteende som ska brytas, utan en identitet som behöver omförhandlas. Och där spelar skammen en avgörande roll.

Att skapa verklig, långsiktig spelfrihet handlar därför inte bara om att sluta spela. Det handlar om att kunna se på sig själv på ett annat sätt. För om skammen får vara kvar och definiera vem man är, kommer den förr eller senare att dra en tillbaka. Men om den kan förstås, synliggöras och gradvis lösas upp, förändras också förutsättningarna i grunden.

Stay Safe!

Team NoGame